Arton Steg

Alla religioner är skapade av människor. Den gyllene regeln, ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem”, som kristna gärna vill tro är något unikt för kristendomen finns i de flesta stora religioner. Många filosofer har också skapat sina egna varianter, till exempel Kants kategoriska imperativ.

Att så många människor genom årtusende har kommit till samma slutsats bör man kunna förstå genom att det bakom tankarna ligger något djupt mänskligt. Det filosofer och prästerskap har gjort är rationaliseringar och pedagogiska konstruktioner av ett beteende som redan är naturligt för oss och som vi alla bär med oss.

Att moral och etik skulle uppstå som en följd av religioners förkunnande är svårt att hävda. Kan någon tänka sig ett samhälle där den enda medmänsklighet som finns uppstår genom prästerskapets förkunnande? Naturligtvis är det inte så.

Nu vet vi också att moral och empati är något vi delar med andra däggdjur och alltså är något som vi bär med oss i våra gener. Det har inte minst Frans De Waal visat i sin forskning. Moral och empati hade vi alltså med oss långt innan religionerna skapades. Ja, till och med innan vi blev människor.

Men allt det hindrar inte de kristna att använda sitt tolkningsföreträde och envist hävda att det fanns varken medmänsklighet, godhet eller moral innan Jesus dök upp. Som vanligt rycker man ut några bibelcitat vars autenticitet vi aldrig kommer att kunna avgöra för att stärka sin sak.

För mig känns det mycket mer förtröstansfullt att veta att empati och medmänsklighet är något vi alla bär på. Vi behöver inget prästerskap som talar om för oss hur vi skall bete oss. Vårt DNA är redan kodat för det!

SVD: En plikt att stå på de svagas sida

Mer om nedärvd moral

Vår moral är nedärvd

Mer om religion och vidskepelse

Kristendom i upplösning

Andefattiga troende och myter

Claphammar-debattörer snubblar på argumenten

Religion gör dig lycklig säger DN i en artikel där de refererar till en undersökning från Gallup (en äkta gallup!). Tittar man närmare på undersökningen så ser man att det handlar om närvaro vid gudstjänster och inte religioner.

Source: www.gallup.com

Man har frågat ett tusental personer hur många positiva respektive negativa känslor de hade dagen innan frågotillfället.

Som grafen ovan visar tycks de som ofta är på gudstjänst vara mer positiva än de som sällan är närvarande. Men betyder det att det är religionen som är den bestämmande faktorn? Nej, som Gallup själva skriver i sin utvärdering är det troligt att de positiva känslorna beror på den sociala gemenskapen som personer får genom sitt besök.

Det är inte särskilt långsökt att tro att det är en positiv upplevelse att träffa vänner och familj regelbundet. För en del religiösa människor har besöket på gudstjänsten en viktig social funktion. Att det är tron på något övernaturligt som ligger bakom dessa siffror är alltså inte bevisat.

Mer om religion och vidskepelse

Moral och empati fanns innan religionerna

Jag bloggade häromdagen om hur Mike Daisey i ett program i serien This American Life hade fabricerat ett antal lögner och halvsanningar om hur arbetsförhållandena i Kina är för de arbetare som bygger Apples produkter. Nu har programmet Medierna i P1 (kanonbra program, följ det!) också uppmärksammat det hela.

Världens mest utförliga dementi kallar de det, väl värt att höra. P1 i Sveriges Radio gör överhuvudtaget den absolut bästa radiojournalistiken i Sverige. Så långt från alla andras radioskval, det finns helt enkelt ingen konkurrens. NPR i USA gör också väldigt mycket bra radio. Dementin som Medierna hänvisar till kan du till exempel lyssna på i sin helhet här.

Så var det då återigen dags för Sydsvenskan att dra i gång en reklamkampanj för Malmö. Sydsvenska dagbladet verkar ha tagit som sin uppgift att marknadsföra Malmö med alla medel. Därför upplåter man såväl redaktionell plats som ledarsidor för att basunera ut hur fantastiskt Malmö är.

Det är möjligt att en del Malmöbor gillar att den ständigt flödande rapporteringen om Zlatan avbryts med lite artiklar om vilken fenomenal stad de bor i. Andra Malmöbor hade kanske hellre sett att SDS höll lite på sin journalistiska integritet och ägnade lite möda åt att förutsättningslöst granska de förhållande som möter stadens invånare.

Sydsvenskans välvilliga rapporterande av Ilmar Reepalus utspel och Malmös oöverträffade förträfflighet för snarare tankarna till statskontrollerade medier i diktaturer än en fri och öppen press.

Dags att skaffa nya kontorsmöbler? Ont om plats på kontoret? Har du hyrt en hangar för ditt nya kontor? Här har du möbeln som är som klippt och skuren för dig. Inspirerad av flygplanskroppar från mitten av förra seklet, i polerad aluminium med autentiska bucklor och repor.

Tänk dig ett öppet loft med ett dussin av dessa!

Finns även med läderfinish.

(Via the Loop.)

Under ett par dagar har det diskuterats om ateism på brännpunkt i Svenska Dagbladet. Startpunkten var ett inlägg av två Clapham-”forskare”. I ett försök att propagera för sin nya bok försöker man attackera det man kallar ny-ateismen. Jag läste deras första inlägg och funderade på om jag skulle kommentera men jag kände att den intellektuella nivån på inlägget var så torftig att det inte kändes riktigt hedervärt. Ungefär som att diskutera med fem-åringar, man vill inte såra dem utan låter dem leva med sina fantasikompisar. För de flesta av oss är en del av att växa upp också att ta farväl av fantasikompisar, jultomten och andra bländverk i den barnsliga hjärnan.

Så är det inte om man är ”forskare” vid Clapham, då håller man fast vid barnatron och spelar förvåning över att tänkande människor väljer bort trångsyntheten i organiserade religioner.

Christer Sturmark skrev ett välformulerat svar som sedan Claphammarna replikerade på med ungefär samma dynga som i första inlägget.  Ta bara följande citat:

För att undvika sakfrågan om Guds existens försöker han istället vrida om diskussionen till politik och etik.

Finns det verkligen en sakfråga om guds existens? Jag trodde att även religiösa människor delade uppfattningen att ett bevis av existensen av gud (eller jultomten) inte är möjligt. Såvida inte någon av dem visar sig.

Om man för skojs skull bläddrar runt lite på Clapham-institutets hemsida ser man att ateismen tycks vara något av ett rött skynke för Claphammarna. Förutom att ateismen behandlas på andra ställen har den till och med fått en egen huvudkategori på hemsidan. Det verkar inte som man är särskilt trygg i sin tro med tanke på de aggressiva attackerna på dem som inte delar den.

Ett sekulärt samhälle är av ondo enligt Clapham-institutet i ”Tondöva, färgblinda och ateister” hävdar man, förutom att ateism är ett handikapp, att:

Som om ett sekulärt samhälle, ett samhälle utan religion, skulle vara värt att eftersträva.

Nej, det är nog inte lönt att lägga möda på Claphammarna. De verkar vara ytterligare ett av de sällskap som har funnit näring i den växande amerikanska tok-högern. Att vara Claphammare innebär att man väljer att leva i en värld som är begränsad av det som tänkts och skrivits innan den moderna vetenskapen. Vilka torftiga liv dessa människor måste leva!

Mer om vidskepelse:

Moral och empati fanns innan religionerna
Kristendom i upplösning
Andefattiga troende och myter

Credit: Wikimedia commons

Många elektronikföretag använder fabriker i Kina för att tillverka sina apparater. Förutom att tillverkningskostnaderna är låga är den kinesiska industrikulturen öppen för flexibilitet. Det finns ingen annan plats i världen där man på lika kort tid kan bygga upp en fabrik med tusentals effektiva arbetare. Men vi vet också arbetarna ofta arbetar under förhållanden som inte skulle accepteras i något västerländsk land.

På senare tid har mycket av uppmärksamheten fokuserats på förhållandena för de arbetare som arbetar med Apples produkter. Det är kanske inte så konstigt att man riktar in sig på Apple med tanke på de stora framgångar Apple haft på sistone. Apple har varit utsatt för mycket negativ publicitet under några månader.

Nu verkar det som att det gått lite för fort i attackerna på Apple. Ett av de inslag som startade hela den senaste tidens mediacirkus ingick i National Public Radios serie ”This American Life”. Nu visar det sig att den teaterföreställning som låg till grund för det avsnittet baserades på osanna fabrikationer av en skådespelare. National Public Radio är en högt ansedd institution i USA och nu har man valt att dra tillbaka hela den episoden då man inte längre kan stå för sanningshalten i inslaget. Även New York Times har tvingats klippa bort delar av sin rapportering från händelserna.

Att förhållandena för kinesiska arbetare är viktigt finns det naturligtvis ingen anledning att bestrida. Men det är intressant att media väljer att fokusera så hårt på konsumentartiklar. Kanske är det för att alla kan ha ett förhållande till Apple, Nike och de andra stora varumärkena.

Credit: Wikimedia Commons

Om vi verkligen är intresserade av att förbättra förhållandena för arbetare världen över finns det andra områden som vore intressanta att fokusera på. Ta till exempel gruvdrift och energibolagen. Oljebolagen står ständigt för de största vinsterna, normalt mycket större än Apples vinster. Ändå är det ingen som kräver att oljebolagen skall dela ut sina vinster till bättre behövande eller ens använda dem för att förbättra säkerheten. Det finns uppskattningar att uppemot 20 000 kolgruvearbetare i Kina dör i olyckor varje år. Är det konstigt att kinesiska arbetare hellre vill arbeta med att bygga Apples produkter än i en kolgruva?

Internet och sökmotorer har gjort kunskapsinhämtning fantastiskt mycket enklare på bara några år. Förr var vi hänvisade till lexikon och ordlistor, nu Googlar vi fram allt vi vill veta. När det gäller att slå upp fakta är wikipedia oftast det första och bästa valet.

Men det finns alternativ. Ibland dyker till exempel pålitliga figurer som nationalencyklopedin upp bland sökresultaten. Det är lite störande att nationalencyklopedin, NE, försöker att luras med sina sökresultat. Man kan säga att de manipulerar Googles resultatlista för att locka in läsare. Hur då?

Låt oss som exempel söka på daktyl (en fallande versfot som består av tre stavelser). Bland sökresultaten hittar vi ganska högt ett resultat från NE:

Ok, det ser intressant ut, det verkar vara en fyllig text. Vi klickar på länken och hamnar på NE’s uppslagsord för daktyl:

Men hallå! Var tog texten vägen? Sökresultatet visar mer text än uppslagsordet. Och vad betyder ”12 av 53 ord”? Självklart vill NE att vi skall logga in och bli fullvärdiga medlemmar, det har jag inget emot. Men jag känner mig lite lurad när sökresultatet pekar på en sida med ännu mindre text än på Googles sida. Hur kan det bli så här?

Om vi i stället för att titta på NE’s webbsida öppnar källkoden som ligger bakom sidan (detta kan du göra genom att högerklicka och välja ”visa sidkälla” eller motsvarande) så ser vi varför det blir så här. Där, inbäddad i sidan så att Google men inte vi skall kunna se den, ligger texten inbäddad i en meta-tagg:

<meta name=”description” content=”daktyl dakty´l (av grekiska da´ktylos ‘finger’; den trestaviga versfoten har liknats vid fingret med dess tre delar), inom metriken en trestavig versfot med betoningen på första stavelsen ( \ [ [ ). Daktyler blandas nästan alltid med trokéer, t.ex. i hexameter. Frödings ”Den gamla goda tiden” inleds med fyra daktyler: ”Stjä´rnorna ti´ndrade ty´sta för hu´ndrade (år tillbaka)”.”>

Dags för ett musiktips. Melankoli och finstämd sång, funkar alltid på mig. Missa inte  Ensamhushåll!